När jag var yngre hade vi en tradition i vår familj. Varje söndag kröp hela familjen in i Toyotan och åkte på söndagstur i stan. Turen gick helt enkelt ut på att åka runt i stadens olika bostadsområden, titta på husen och människorna och bara umgås.
Kanske var det där min kärlek till att befinna mig på resande fot började. Jag älskar att åka bil, tåg och buss. Se landskapet och samhällen svischa förbi rutorna och fundera på vilka människorna som bor där är, vad de jobbar med, vad de har för drömmar. Det är också på bilresorna som jag helst tar upp de där svårare samtalsämnena som man kanske har undvikit ett tag. Det har nog att göra med att man inte kan gå därifrån, man är liksom fast tillsammans och så illa tvungen att avsluta samtalet. Men man behöver samtidigt inte titta på varandra under samtalet, utan kan fokusera på utsikten eller vägen som ligger framför. Samtidigt blir det enklare att lämna allt bakom sig och se framåt, precis som man passerar nya hus och nya samhällen längs med vägen som man färdas.
Idag gav vi oss iväg med bilen mot Vallda utanför Kungsbacka. Inte för att ta upp några svårare samtalsämnena utan snarare för att fly från det faktum att årets semester är över för min del. Det måste vara det bästa knepet mot söndagsångest att sätta sig i bilen och bara köra, leka med tanken om att aldrig stanna och strunta i alla måsten och borden, men sen i slutändan ändå vända hemåt - med ny energi från alla intryck längs med vägen.
Dagens söndagstur bestod bland annat av en fika på konditori Janssons i Gottskär med havet runt hörnet, ett loppisstopp längs med vägen där vi hittade en kikare och en tidning från 1938 och så söndagsmiddag på en uteservering i Kungsbacka.
