Söndagspromenad i skogen

Igår vaknade vi upp till en blå himmel. Såklart var detta tvunget att avnjutas så mycket som möjligt och vi begav oss ut på en ordentlig långpromenad i skogen - hela flocken som vi brukar säga. 

Fördelen med att gå på promenad i skogen är att Alfred kan springa lös. Så slipper man stanna för varenda kisspaus och intressant lukt - vilket brukar vara ungefär var tionde meter. Ibland testar han gränserna, då gäller det att ha is i magen och bara fortsätta att gå. Till slut ger han upp och kommer galopperande efter. 

Under promenaden passerade vi ett riktigt sockerdrickaträd. Helt ihåligt och ändå fantastiskt fint. 

Till slut kom vi fram till ett stort kalhygge. Efter att ha konstaterat att jakttornen var tomma vågade vi ta en paus och bara njuta - av utsikten och framförallt - tystnaden. 

Alfred x 3

Morgontrött.

Busig.

Clown.

snuvigt

Det är snorigt värre hemmavid just nu. Förkylningarna liksom bara avlöser varandra. Först fick jag en minisläng av influensa sen var det sambons tur. Sen var vi väl friska någon vecka och sen åkte sambon på något igen. Nu är hunden den som har det värst med snuva. Ja tänka sig, hundar kan också smittas. En ganska hängig vovve håller mig sällskap om kvällarna nu. Eller sällskap och sällskap - majoriteten av tiden sover han. När han är vaken spenderar han det mesta av tiden till att slicka på inredningen. Efter lite googlande fick jag svaret på varför - tydligen kan det hjälpa mot kli i halsen. Nu är det jag som har börjat nysa och snora. Typiskt.

hundliv

Vi har haft ett litet projekt här hemma den senaste tiden. Det är nämligen så att Alfred har varit otroligt kräsen med maten. Matvägrat hela dagar så att husse och matte-hjärtanen till slut har värkt och vi har gett oss in på handmatning. Men det håller ju inte i längden.

Efter intensivt googlande efter tips kom vi fram till följande insikter:
1. Friska hundar svälter inte sig själva
2. Att vägra mat kan vara en maktkamp från hundens sida. Genom att handmata låter du hunden vinna.
3. Hundar har också mer och mindre matlust under dygnet, vissa har ingen matlust på förmiddagen, andra äter helst inte på kvällen.

Vi hittade även tips på vad man kunde göra åt saken:
1. Toppa maten med något gottigt, typ kokt färs
Eller
2. Byt foder
Eller
3. Låt maten alltid stå framme
Eller
4. Låt nästan aldrig maten stå framme, sätt ner den 15 minuter åt gången och ta bort den om hunden inte äter. På så vis tar du tillbaka makten över maten.

Eftersom alternativ 1 och 2 kändes alldeles för omständiga, och alternativ 3 inte var det mest hygieniska valet (vi häller på vatten på torrfodret vilket gör att det blir rätt sunkigt efter en stund i rumsvärme) - så valde vi alternativ 4. Vi försökte dessutom införa mat-tider. Och allt som har med rutiner och oss är ju en utmaning - men, och nu hoppas jag inte att jag jinxar något - det fungerar! Och har fungerat i två veckor. Han kanske inte äter första gången, eller andra. Oftast äter han på kvällen först. Och till slut sätter han i sig allt. Ja slickar till och med skålen ren! Dessutom har vi adderat kommandot "sitt" innan han får skålen, han måste också söka ögonkontakt. Och för att skapa intresse kring ätandet så får han titta på när vi preparerar maten (torrfoder, lite vatten, några delade frolics för luktens, och smakens skull och så ett sprut med en specialolja för fin päls)

Oboy! Så här mycket hundsnack har det väl aldrig varit i denna blogg.

Vem kunde tro det för två år sedan?

det här med att åka kollektivt med hund...

Vi måste nog öva lite mer på det. Första hindret är att komma på bussen/vagnen. Alfred spjärnar emot allt han kan och jag känner mig som en taskig hundägare när jag tvingar honom att gå upp för trappstegen själv.

När vi väl har hittat en plats försöker jag få kraken att sitta stilla, antingen på en handduk på sätet bredvid eller på golvet. Det lyckas i ungefär 2 sekunder. Sen ska han antingen nosa på någon av våra medresenärers ben och fötter, eller klättra upp på mig för att få bättre utsikt. Samtidigt hör jag hur i princip alla medresenärer kommentera allt jag gör, och allt Alfred gör.

När det sedan är dags att gå av. Då viker jag mig faktiskt och bär honom. Nerför är svårare än uppför. Naturligtvis passar han då på att trassla in sig i min väska och riskerar att bryta minst ett ben på kuppen.

Puh! Han blir i alla fall inte åksjuk.