det här med att åka kollektivt med hund...

Vi måste nog öva lite mer på det. Första hindret är att komma på bussen/vagnen. Alfred spjärnar emot allt han kan och jag känner mig som en taskig hundägare när jag tvingar honom att gå upp för trappstegen själv.

När vi väl har hittat en plats försöker jag få kraken att sitta stilla, antingen på en handduk på sätet bredvid eller på golvet. Det lyckas i ungefär 2 sekunder. Sen ska han antingen nosa på någon av våra medresenärers ben och fötter, eller klättra upp på mig för att få bättre utsikt. Samtidigt hör jag hur i princip alla medresenärer kommentera allt jag gör, och allt Alfred gör.

När det sedan är dags att gå av. Då viker jag mig faktiskt och bär honom. Nerför är svårare än uppför. Naturligtvis passar han då på att trassla in sig i min väska och riskerar att bryta minst ett ben på kuppen.

Puh! Han blir i alla fall inte åksjuk.