Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Att bo med skogen som granne är lyx. Och eftersom Anders är välbekant med skogarna här ute på landet så behöver jag bara följa efter, utan att oroa mig för att gå vilse.
Alfred är inte så dålig på att hitta han heller. Går man på avvägar stannar han helt sonika och vägrar gå vidare. Han känner igen varje stubbe. Kanske för att han har lämnat ett spår av kiss där tidigare. Men ändå. Och så slipper man kopplet. För när man är ute i vildmarken är man en flock, och flocken ska hålla ihop. Gränsen går vid 20 meter. Sen kommer han galopperande efter. I sitt täcke.
Eller mantel som vi tycker är ett mer passande ord. Det sitter ju på en liten prins.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar